Never waste a second chance

 
 
| | Kommentera |

Enda sättet är att slå sig fri från allt som vill skada dig inuti.

Det har ju som blivit rätt inne att skriva om psykisk ohälsa och hur vanligt det är, så jag tänkte ge det ett försök. Jag är urusel på att stava och att använda punkt och kommatecken på rätt ställe, kanske är det till och med så att jag gillar att använda svordommar i skriftlig form lite väl ofta men jag ska nog lyckas göra mig förstådd ändå.
 
Alla har väl mått sämre någon gång, livet har ju trots allt upp och ned gångar. Jag har mått dåligt när jag var yngre över vardagliga saker som när någon sa något elakt i skolan, det var i vilket fall vardagligt för mig. Men ingenting mäter upp mot första gången jag vaknade mitt i natten och grät, ja jag grät tills jag inte hade någon kraft kvar i kroppen och jag förstod ungefär ingenting, antagligen grät jag bara ännu mer just för att jag inte förstod vad som var fel. Det är ju glasklart att det är en händelse som gör att man gråter sådär, ja det trodde i alla fall fjorton åriga jag.
Det pratades inte om det dagen efter, för hallå att vara svag är ingenting man erkänner. Det tog veckor, kanske till och med månader innan det kom tillbaks. Tillslut var det vardagsmat och det var alltid en känsla av tomhet som infann sig kvällen innan, jag visste alltid. I morgon dansar demonerna medan jag gråter. Det värsta var ändå att veta men inte kunna göra något för att stoppa det. Ja den maktlösheten äter upp en. Det fanns stunder då jag var som besatt, jag kunde inte sluta sparka och slå. Allt jag ville var att få ut det där dåliga som var inuti mitt huvud, det förgiftade hela mig och demonerna, ja de bara skrattade. Än en gång hade det där dåliga vunnit och jag satt bara där utan någon styrka att slå tillbaks.
Att gömma sig för monstren som lever inuti ditt eget huvud, det är helt omöjligt. Du kan inte gömma dig och du kan inte springa för det finns ingenstans att ta vägen. Det är precis som att försöka spinga ifrån sin egen skugga, beroende på vart ljuset kommer ifrån så kan den ibland vara framför och ibland efter, men ifrån den tar du dig inte.
Det hindrade mig inte, för jag var rädd, riktigt jävla rädd. Kanske är det också därför jag säger att jag inte är rädd för någonting, det enda som kan skrämma mig är den där typen av maktlöshet, att helt tappa kontrollen över sin egna kropp.
 
Men det kom också en period då jag var helt trasig eller det är i alla fall så jag tänker mig att en trasig människa är, tom och kall. När man helt gett upp.
Ett helt år levde jag där nere på botten var jag mådde som sämst, för jag hade inte orken att ta mig upp, ska jag vara helt ärlig så hade jag ingen aning om hur man ens tog sig upp. Så jag levde där i min svartmålade värld. Jag existerade bara, jag var slut och allt som var kvar var ett skal. Vissa stunder hade jag inte ens ett ansiktsuttryck och blicken den var tom, ja det syntes. Det gick inte en enda dag utan att min högsta önskan var att jag inte skulle behöva vakna upp dagen där på. Jag ville verkligen bara dö.
Det var någon som skrev "hopp infinner sig när du minst anar det", en dag vaknade jag bara och kände det, hopp! Jag vet inte vem den här människan är som tog sig tid att stanna upp på just mitt inlägg och svara, egentligen bestod inte svaret av bara en meningen, men den fastnade och jag är den här personen evigt tacksam. För jag väntade och kanske det till och med var så att jag fick hopp om att hoppet kommer tillbaks.
 
-
Depression är inte så vackert som det ser ut i texterna du läser och inte heller lika vackert som människorna du möter som lider av det. Det som händer bakom stängda dörrar är så långt ifrån vackert. Det är en människa som bryter ihop i hallen, innan dörren hunnit gå igen. Det är en människa som gråter sig till sömns mitt på dagen, för det är det enda sättet att fly från tankarna som tar sönder. Det är en människa med ett sinne som vill dö, även om kroppen slåss för att överleva. Ja överleva, det är den här människans vardag. Att slåss mot sig själv, med vetskapen om att det bara finns en utväg. Så du fortsätter att slåss, ta sönder dig själv, för det enda du egentligen vill är att bli räddad.
 
Visst finns det perioder som är bättre och ändå har jag inte förmågan att njuta av dem, jag kan inte luta mig tillbaks, vara ensam med mina egna tankar och bara känna hur lätt mitt huvud är. Det kanske är en självklarhet för vissa att vara glad när man är det, men för mig är det inte alltid så. Även om det känns bra nu så är risken stor att det inte känns så i morgon. Så ja jag lever med en konstant stress, stress över att hinna med allt, hinna med allt jag inte hinner med när jag måste focusera all min energi åt att överleva.
Just därför var och är det viktigt att mina vänner och min familj vet om att det finns dagar när jag inte orkar även om jag lovat, även om jag inte vill säga nej. Ibland behövs det knappt någonting för att jag ska trilla över kanten och det är just den där kanten jag måste hålla mig borta ifrån, för när jag trillar dit så är min värld återigen mörk, jag känner mig bara tom.
 
När jag har mina nedgångar så finns inte de där ljuspunkterna i livet som jag annars har, jag har verkligen ingenting att hålla fast vid, det finns ingenting som får mig att vilja leva. Det enda som får mig att fortsätta är mina måsten som jag inte hade när jag var yngre. Hunden måste ut och även om jag vill mig själv illa för stunden så skulle jag aldrig vela vara anledningen till att hon mår sämre. Och vet ni? När hon tar med mig ut så mår min kropp bättre och även mitt huvud, det gör att jag orkar slåss ett tag till. När jag känner mig oälskbar så motbevisar hon det varje gång och även i mina mörkaste stunder så behöver hon mig, alltså är jag inte helt värdelös. Ja den där lilla varelsen bär upp mig när mina egna ben inte orkar. Den där lilla varelsen får mig att fungera utan att ens veta om det. Visst är det jobbigt att gå ut när ögonen är uppsvälda, röda och tomma. Och jag skämms något så fruktansvärt, även om jag är van, även om det är något jag inte kan roför så skämms jag över att alla ser, över att jag bär mina känslor på utsidan. Ja jag skämms så förbannat mycket för att jag inte kan vara hel, hur mycket jag än kämpar, hur mycket starkare jag än blivit så duger jag inte för mig själv. Rättare sagt så duger ingen och ingenting.
 
Men när jag har mina bra perioder så försöker jag se förbi att jag kanske inte mår bra i morgon, ibland funkar det och det känns precis som att jag aldrig kan vara lyckligare, jag kan inte sluta skratta, jag kan inte sluta le. Och jag uppskattar alla och allt som får mig att klara mig igenom mina mörka stunder, då jag omöjligt kan göra det när jag är där nere på botten.
Varje dag kämpar jag för att tysta den där skiten jag har i skallen som försöker övertala mig att jag inte är gjord för den här världen, att jag inte är värd ett skit. Ja det är vad jag krigar mot varje dag, skiten i min skalle vs mig och varje dag har jag vunnit! För jag är ju här, jag andas. Även om jag trillat över kanten så har jag aldrig släppt taget. & till alla er som får mig att inte behöva kämpa lika hårt för varje andetag, till er som ger mig känslor när jag är helt död inuti, jag älskar er. Jag kommer aldrig kunna ge tillbaks allt ni ger mig dag ut och dag in, men jag ska bannemig försöka. Jag är absolut ingenting utan er! ♡
 
"It's a bit like walking down a long, dark corridor, never knowing when the light will go on." - Neil Lennon
 
-När någon annan hittar orden till känslorna du inte längre kan beskriva.
 
Go hard or go home | | Kommentera |
Upp